Snäckorna

Jag tycker mig vara så gammal ibland
och nött av lust och av kval.
Jag tycker, jag sitter vid tidens strand
och plockar med tomma skal.

Där utanför ligger havet i ljus
och seglarna glida förbi.
Jag plockar med skalen. Ett döende sus
är allt som ryms däri.

Ett döende sus – Men med örat tryckt
mot snäckan lyssnar jag spänt.
Vad jag hör är seklens dånanade flykt
och ekon av allt som har hänt.

Och dagarna rinna som sand, som sand,
och åren komma och gå.
Jag hör blott ur snäckans sus i min hand
ett främmande hjärta slå.

Ett främmande hjärta – Nej, der är mitt,
mitt eget hjärta som slår.
Det dunkar som jagande hovars ritt
i rytmen av flyende år.

Hur lycklig den som kan viska: glöm!
och glömma allt som är slut –
och leende drömma en annans dröm
när alla ens egna gått ut.

~ Sten Selander ~